mina detaljer

Ni vet hur det kan vara ibland när man ser saker man själv upplever liksom utifrån? Så har hela min fredagseftermiddag varit. Det började med att jag var med i en sån där fin och nästan lite poetisk film, jag skulle gå till V:s skola för att hämta henne, var lite tidig och gick in i en park som ligger precis bredvid skolan. Den parken hade en egen inhängdnad där det var som en liten park i den stora med vackra magnoliaträd som tappade sina stora blad på de stora gräsmattorna (nu blev du imponerad mamma va att jag kunde vilken trädsort det var du som alltid försökt lära mig och det aldrig har gått in, varken träd eller fåglar. Men jag ska inte ta på mig äran, hörde en tant berätta det för sin man, host!) Jag satte mig i alla fall under ett rosa och vitt träd och bara njöt i solen en stund och det kändes precis som om jag var med i en scen ur den där fina, fina filmen. Sen däremot blev det mer action, för hela familjen skulle med ett tåg och jag hade som uppgift att ta barnen till stationen, men hur fort vi än gick och hur smidigt det faktiskt flöt på så blev det stressigt. Så när jag har vinkat till mig en taxi (här kändes det lite som om jag var med i typ Sex and the City, men det var bara en parentes) så ringer N och säger att det är typ tjugo minuter kvar tills tåget går. Jag frågar taxichauffören hur lång tid han tror det kommer ta till stationen och han säger tjugo minuter. Herregud tänker jag då och hör mig själv säga "Do you think you could make it in ten?" Han gasar på och försäkrar mig att han ska försöka krångla sig ur London trafiken så fort som möjligt. Sen när vi väl är framme så är det en minut kvar tills tåget lämnar perrongen, jag säger till barnen att vi måste springa så det gör vi, vi springer så fort det bara går genom en tågstation full med folk och jag har fortfarande den där känslan i kroppen som om det här är bara en scen ur en film, för där ser jag oss utifrån, hur vi springer i folkmassan, jag bärandes på en stor väska samt en gitarr (!) på ryggen, barnen springer tätt efter. Det kändes som en sån där slut scen i en romantisk film, typ, vi var tvungna att hinna fram till det här tåget, annars var det liksom försent. I alla fall "filmen" avslutades ganska dramatiskt med att familjen faktiskt missade sitt tåg, vi står och tittar på de stora tavlorna som informerar om när nästa tåg de kan ta går, vi tillsammans med säkert 200 andra, vi tittar och sen helt plötsligt så visar en av tavlorna vilket tåg de kan ta, alla rör sig snabbt mot perrongen, jag kommer ifrån familjen lite, jag ser hur N tittar efter mig tills hon ser mig och ger mig en slängkyss med barnen hängandes i hennes armar, det finns inte en chans att vi skulle kunna säga hejdå till varandra (för det är inte meningen att jag ska följa med, då hade det varit lite för dramatiskt!) och det var avslutet på en sån där sorglig film från andra världskriget typ. Familjen var tvungen att skiljas från varandra då tåget, fullproppat med människor, ska ta de till en säkrare plats. . 

Så nu ska jag ladda upp med lite mat (det tar på krafterna att vara med i olika filmer hela dagen!) och sedan möta upp P. Ha en trevlig fredagskväll och om ni ser på film, tänkt på hur det skulle kännas att vara med i filmen. För det vet jag!