Dagens..
tråkigaste: Att det har regnat hela dagen och att jag trotsade hällregnet för att som vanligt gå till V:s bushållplats för att hämta henne. Väntar i 20 minuter. Bussen kommer. V hoppar inte av. Bussen åker igen. Det är då jag inser att V har netballmatch idag och att F ska hämta henne. Traskar hem igen med blöta byxor och skor. Men frisk luft fick jag ju i alla fall..
roligaste: Jag orkade verkligen inte göra någon god och påhittig maträtt idag så bestämde mig för att koka lite pasta och hälla ner burken med färdig carbonarasås som jag hittade i kylskåpet. Klart liksom. Upptäcker dock att det är för lite sås kvar när jag hällt i och skrapat rent burken. Öppnar kylskåpet och tar på måfå ut parmaskinkan och klipper därefter ner det i såsen. Det ser fruktansvärt äckligt ut. Efter att ha övervägt om jag ska slänga ihop någon annan mat så lägger jag det istället så fint jag kan ut på deras tallrikar och kryddar med lite svartpeppar och oregano, tänker att det i alla fall kan få det att se lite godare och proffsigare ut än var det är. Jag ropar på dem. V och M kommer samt F kommer som är hemma tidigt från jobbet idag. Jag håller andan när de sätter sig vid bordet , vad ska de säga? Jag behöver dock inte vänta länge utan de utbrister nästan med en gång "Vad gott det ser ut!" (Jag tänker "ser vi samma maträtt?") Men säger "Åh vad bra!" men än är det inte över. De ska ju smaka också. Det gör dem och jag vågar knappt titta. Men jag behöver inte oroa mig länge, de älskar det! F som också berömt hur maten ser ut, smakar av barnen och utbrister "Det här är ju en delikatess!" och frågar därefter om han får ta det som är kvar i kastrullen. Jag säger självklart och gör allt jag kan för att hålla mig för skratt. Man tager vad man haver eller vad är det man brukar säga? Ibland lyckas man.
..förvåning: Verkar som om julen kommer tidigt i år. Alla fall i Westfields shoppinggalleria...
roligaste: Jag orkade verkligen inte göra någon god och påhittig maträtt idag så bestämde mig för att koka lite pasta och hälla ner burken med färdig carbonarasås som jag hittade i kylskåpet. Klart liksom. Upptäcker dock att det är för lite sås kvar när jag hällt i och skrapat rent burken. Öppnar kylskåpet och tar på måfå ut parmaskinkan och klipper därefter ner det i såsen. Det ser fruktansvärt äckligt ut. Efter att ha övervägt om jag ska slänga ihop någon annan mat så lägger jag det istället så fint jag kan ut på deras tallrikar och kryddar med lite svartpeppar och oregano, tänker att det i alla fall kan få det att se lite godare och proffsigare ut än var det är. Jag ropar på dem. V och M kommer samt F kommer som är hemma tidigt från jobbet idag. Jag håller andan när de sätter sig vid bordet , vad ska de säga? Jag behöver dock inte vänta länge utan de utbrister nästan med en gång "Vad gott det ser ut!" (Jag tänker "ser vi samma maträtt?") Men säger "Åh vad bra!" men än är det inte över. De ska ju smaka också. Det gör dem och jag vågar knappt titta. Men jag behöver inte oroa mig länge, de älskar det! F som också berömt hur maten ser ut, smakar av barnen och utbrister "Det här är ju en delikatess!" och frågar därefter om han får ta det som är kvar i kastrullen. Jag säger självklart och gör allt jag kan för att hålla mig för skratt. Man tager vad man haver eller vad är det man brukar säga? Ibland lyckas man.
..förvåning: Verkar som om julen kommer tidigt i år. Alla fall i Westfields shoppinggalleria...
Kommentarer
Trackback
